Förhistorisk tid

Den första bebyggelsen och dess historia i Vibyggerå känner man inte till, teoretiskt sett kan jägare i ett arktiskt klimat ha besökt området redan 7000 f. Kr. Efter isavsmältningen mellan 7200 och 7000 f. Kr låg endast mindre delar av Vibyggerås inland ovan vatten. Skuleberget som idag har sin topp 294 m över havsytan stack bara upp som en liten kobbe en bit ut från den dåvarande kustlinjen.

De äldsta lämningarna efter människor som är kända inom Vibyggerås område är betydligt yngre än tiden runt isens tillbakadragande, sannolikt är dessa lämningar från 3000 – 2500 f. Kr dvs. från den tidigare delen av den yngre stenåldern. Därför är knappast de fynd som är gjorda de äldsta som ligger gömda i området.

Varifrån kom då de första människorna till Vibyggerå? Ja, sannolikt är att området under stenåldern fått befolkningsökning både från norr söder och öster. Att döma av de fornsaksmaterial som finns tillgängligt idag så har befolkningen som kom från söder varit den dominerande.

Var ligger då boplatserna och vilka naturtillgångar har använts under olika tider i Vibyggerå? Fyra platser är kända som forntida boplatser, men endast boplatsen i Edånger har blivit arkeologiskt utgrävd. Man kan med kol 14 metoden till 95% säkerhet fastställa att boplatsen i Edånger är inom tidsintervallet 1015 – 615 f. Kr.

Vid den tiden boplatsen va bebodd låg stranden ca 30 meter högre än i dag, en djup smal vik gick från Ullångers- och Dockstafjärden in i den nuvarande dalgången vid Edånger. Boplatsen låg i vikens innersta del, 2,3 km från dagens innersta del av Dockstafjärden. Man hade inte heller placerat boplatsen i direkt anslutning till stranden utan man hade flyttat upp den ca 100 meter från strandkanten. Den bäck som finns i anslutning till boplatsen idag fanns med stor sannolikhet även redan då, även om den inte då hade bildat den djupa och branta ravin som bäcken rinner i idag, detta gör att färskvatten var lättillgängligt för bebyggarna.
En av anledningarna till varför inte boplatsen placerades vid strandkanten kan ha varit att den låg mer skyddat en bit ifrån, om detta var en tillfällighet eller om detta var brukligt under bronsåldern vet man inte. Man har helt enkelt hittat allt för få boplatser längs den norrländska kusten för att ha ett svar på detta.

Boplatsen låg nära vattnet och detta talar för att fisket har varit av betydelse för bosättarna, de tre sänkestenarna som hittades i anslutning till denna boplats understryker endast denna teori. Man hittade också rester av brända ben från bäver och detta tyder på att även jakt av vilt fanns med på aktivitetslistan över hur man införskaffade mat vid denna boplats. Från de andra boplatserna finns det bara några enstaka pilspetsar och dylikt hittade och som sagt är inte dessa utgräva ännu.

I Vibyggerå finns även åtta högar och högliknande stensättningar från järnåldern. Ofta ligger dessa inte vid den dåtida strandlinjen utan dessa är ofta samlade i små gravfält. Man kan även se vissa samband mellan de sena järnåldersgravfälten och medeltida gårdar och byar. Vibyggerås medeltida bebyggelse är av allt at döma en direkt fortsättning av järnålderns. Det var just under järnåldern som människorna på dessa breddgrader började bruka jorden på allvar.

Jordbruket

Det är svårt att få en exakt bild av hur det tidigaste jordbruket såg ut i Vibyggerå, men vi kan i alla fall få en ungefärlig bild.

Den odlade bygdens omfattning har under åren växlat, vissa byar har under vissa perioder varit ödelagda under längre eller kortare perioder för att sedan återuppstå. Andra byar har däremot alltid varit uppodlade så långt bak i tiden man kan med säkerhet kan se. Byarna hade också marker i ”fjällmarkern” som man ägde gemensamt men som inte användes pga. Den dåliga jorden.

Under 1500-talet var Gustav Vasa mån om att skattekraften hölls uppe för att kunna bygga upp den starka stadsmakt han ville bygga upp. På grund av detta tillät han att vem som helst tog över ödetorp, eller till och med slå sig ner på de allmänningar som fanns för att bruka jorden, allt för att få in skatt från dessa. Böndernas rättigheter till utängar och fäbeten skyddades dock, men de fick inte slå under sig mer jord än som vad nödvändigt. Allmänningarnas betydelse för bönderna var inte bara slotter och bete utan också för jakt och fiske.

I Vibyggerå hade dock dessa maningar från Gustav Vasa om att bryta ny jord måttlig inverkan, man kan istället se en tillbakagång i svaga områden där det blev tillfällig ödesbygd i mitten av 1500-talet. 1550 redovisades 7 ödesbyar av 32 och 19,5% av det totala selandtalet (”seland” är ett ångermanländskt begrepp som avsåg skatteförmåga, men i praktiken så innebar detta den uppodlade arealen. Ett seland ska ha varit ungefär en tredjedels hektar i de fall den avsåg åkerjord men det kunde även vara ett mått på t.ex. hö eller fiskevatten.) fanns i dessa byar. Detta innebar att under just denna tid så var skattekraften något under den normala för Vibyggerås del. Ser man på kartor från senare tid så beskrivs ofta jorden där dessa byar ligger som sandig och isolerade brukningsenheter. I vissa av dessa områden kom återhämtningen att ta väldigt lång tid.

På 1600- och 1700 talen skjuter nyodlingarna på allmänningarna i alla fall fart även i Vibyggerå, dessa gjordes i många fall av invandrande finnar. Detta skedde in helt problemfritt och många bönder retade sig på att deras marker användes av dessa invandrade finnar för jakt, fiske och svedjande, framförallt när tiderna var besvärliga. För att minska riskerna för konflikter mellan nybyggarna och bönderna hade den dåvarande kungen Karl IX bestämt att fogde och nämnd skulle få finnarna från byarna genom att helt

enkelt se till att de inte byggde så nära byarna. Nybyggarna var nu skattebefriade de första 6 åren, sedan skulle även de betala skatt i vanlig ordning. Det skulle då införas i jordeboken med angivande av antalet sädesland för skatteuträkning. Redan under slutet av 1630-talet hade lantmätaren Olof Tresk genomfört sådana uppskattningar. Han ritade av och beräknade åkrarna, skogen och ängarna. Jordmånen beskrevs liksom kvarnställen, fiske och andra nyttigheter. Han föreslog också hur mycket boskap gården kunde föda.

”Den wästra gården oskattlagd. Utsäde i båda åkren 7/8 tunna, sandjord. Därpå föddes 1 häst, 5 nöt, 3 får. Fiskevatten och kvarnställe. Till nödtorften gott mullbete och svedjeskog. F. Östra gården: Ibiden oskattlagd. Utsäde i båda åkrarna 1 tunna, sandjord. Den föder lika många som den wästra gården.”Olof Tresk, Lantmätare

Här beskrivs två gårdar i Långvattnet: ”Den wästra gården oskattlagd. Utsäde i båda åkren 7/8 tunna, sandjord. Därpå föddes 1 häst, 5 nöt, 3 får. Fiskevatten och kvarnställe. Till nödtorften gott mullbete och svedjeskog. F. Östra gården: Ibiden oskattlagd. Utsäde i båda åkrarna 1 tunna, sandjord. Den föder lika många som den wästra gården.”
Tiderna blev sämre och man hade tydliga problem i bygden, kungen ville ha in sin skatt och bönderna ville lätta sin börda. Man hade nu inte råd att utvidga sina marker längre på grund av sin dåliga ekonomi och detta fick till följd att man sakta men säkert började se allt mer positivt på att finnar tog över de ödegårdar som fanns i Vibyggerå. Vid tinget 1749 lovar flera finnar att ta över ödegårdar och ödes jord till de övriga böndernas stora förtjusan.

1690-talets missväxter och de därpå följande dåliga åren medförde en viss stagnation i samhället. Detta medförde att staten började intressera sig för att skapa flera tillräckligt stora hemman för att skatteintäkterna till staten och kungen skulle öka och slutet på 1690-talet blev några mörka år för Sverige. 5 april 1697 dör kungen Karl XI och lämnar över tronen till den blott femtonåriga sonen Karl XII. Endast en månad när­mare bestämot en månad och två dagar efter kungens död brinner det svenska slottet Tre kronor ned till grunden. Åren innan hade Sverige drabbats av svält, missväxt, en svår epedemi drabbade Sverige och krig bröt ut. För att finansiera allt detta så behövde staten pengar och det var därför de ville ha de större hemmanen.

I början av 1700-talet, efter de bedrövliga åren, började man ivra för nybyggen i Norrland igen och det var inte bara för att jorden skulle bli odlad utan också en önskan om att industrin skulle förkovras i Norrland som låg bakom att nybygg­arna inte behövde betala skatt de första 10-20 åren. Under 1700-talets senare del tillkom därför ett stort antal ny­byggen, som innebar en ökad befolkningsmängd i Vibyggerå. I början av 1800-talet kom en ny stadga för Ångermanland vilken innebar att varje hemman och nybygge skulle tillde­las 2500 tunnland skogsanslag för varje helt mantal.

Skogstilldelningen var en bidragande faktor till interesset för nybyggen ökade ännu mer. För nu hade man börjat inse skogens värde.

Den splittring av jorden som fanns i början av 1700-talet medförde många problem. Åkern bestod ofta av olika gärden upp­odlade vid skilda tillfällen och med olika god jord, varje gård i byn hade sedan sin del i varje gärde. Skogen däremot var det annorlunda med den var gemensam för hela byn. Just på grund av bytvånget var by invånarna väldigt bero­ende av varandra. Man kom överens om allt tillsammans, såd­den, gödslet, bärgning av skörden, insläppandet av kreatur på åkern osv. Allt detta måste ha ineburit att allt nytänkande var närapå otänkbart.

För att få bukt på detta så infördes förordningar under 1700-talets senare hälft som skulle innebära ganska stora förändringar i böndernas sätt att odla. Det så kallade storskiftet genomfördes. Det innebar att man försökte samla varje hem­ man på så få ägostycken som möjligt, det räckte med att en enda bonde ville att storskifte skulle genomföras i byn. De andra fick lov att acceptera det och dessutom var de tvugna att vara med och dela på de kostnader som uppstod. När marken skulle skiftas samlade lantmätarna ihop byamännen för att komma överens med dem om värdering och skiftesläggning, detta kunde naturligtvis inte genomföras helt utan konflikter mellan bönderna. Vilda diskussioner uppstod mellan bönder som ansåg att de fått för lite jord och att de fått för dålig jord och så vidare. Varje delägare skulle vid skiftesläggningen få sig till­delad mark efter delningsgrunden, som vanligen var skatte­talet, åker och äng fördelades för sig och jämfördes där­ för inte. Den som fick sämre jord fick större areal av sa­mma ägoslag, man skilde på ”Åkerjord, Åkerslott, Ängesland, och Utslotter”.

Från 1762 så bestämnde man att varje ägare skulle kunna få fyra skiften i vardera åker och äng, den kvarstående ägosplittringen kunde alltså bli betydande ibland. Dessut­om kunde det naturligtvis vara frestande för en lantmätare att i besvärliga situationer ta till vissa konstgrepp för att uppfylla kraven t.ex. smala sammanbindningskorridorer mellan ägorna. Detta försökte man åtgärda 1783 genom att lantmätarna skulle se till att ägoblandningar undveks och att inägorna om möjligt lades i ett skifte, om någon beg­ ärde att få ett skifte hade han rätt att få det om inte de andras skiften därigenom blev orediga och om inte någon fick för stor del av den bästa jorden.

I Edånger var man inte nöjd med storskiftet på inägorna och vid prövningen konstaterades det att, delningen inte uppfyllde de förord­ningar som fanns. Delningen liknade mer tegskifte än ett storskifte och att den bördigaste jorden skulle fördelas lika mellan hemmanen.

Storskiftesdelningen rapporterades trots allt ha haft stor framgång, då inte minst i Vibyggerå. Mellan åren 1760 och 1827 så hade man i Vibyggerå och grann socknen Ullånger haft 70 förrättningar, skiftat 2164 hektar inägor och det­ta berörde 293 hemman. Den här delningen medförde en om­ fattande ”renovering” av jordbruket i Vibyggerå man lät i samband med delningen göra en rad förbättringar som tex:

Dikning
Stenbrytning ur åkrarna
Införande av höstråg istället för vårrågodling
Nyodling av åker och äng
Detta gjorde att det blev en stor ökning av höstskörden och som en följd av detta fick människorna mer att leva av.

I början av 1800-talet avtar dock skiftes verksamheten, kanske som en följd av att bönderna inte ansåg sig kunna öka åkerns avkastning i någon högre grad genom skiftena. Man tyckte också att delningarna inte blev rättvisa. Vad hade man då vunnit på stosskiftena? Genom att man själv bestämnde över sin jord så måste jordbearbetning, sådd och skörd ha blivt lättare, man slapp också de skil­jediken som inebar att det var svårt att planera dikningen och dessutom så vann man åkerareal när dessa skiljedikens antal kunde minskas. En påtaglig effekt var att mindre gi­ vande ängar plöjdes upp och så småningom övergick de till åker. Så kort sagt jordbruket blev bättre efter storskift­ ets genombrott.

Men så ökades kraven på rationell ägo anordning, därför kom en ny våg av skiften i mitten av 1800-talet. 1827 kom en ny skiftesstadga, som kallades för ”laga skifte”, denna stadga innebar att ett hemmans alla ägor borde sam­las på ett enda stort skifte. Gården måste dessutom ligga på det egna skiftet, något som hade som följd att vissa tvingades flytta ut från byn. Utflyttningen var naturligtvis en gen omgripande företeelse som förrättningsmännen var försikt­ iga med att ta till. Eftersom byarna i Vibyggerå var små och föga sammanbyggda, så kunde man utan större problem låta bönderna bo kvar i byarna, därför blev inte utflyt­ tningen från byarna lika stor i Vibyggerå som det kunde bli i övriga landet. R äknar med Ullångers socken så var det endast 13% av de totala hemmanen som behövde flyt­ta ut.

Skiftesepoken innebar i korta drag sämre grann­ kontakter, minskad brandfara (som var en fasansfull skräck förr i tiden), större utrymme samt frihet dessutom kunde nya metoder och redskap börja användas. Mycket jord vanns när bönderna kunde börja planera dik­ningen, man slapp skiljesdikningen och när man gick över till täckta diken vann man ännu mer areal, samtidigt som bördigheten ökade. De större fälten blev också jämnare när samman- och isärplöjning blev möjlig. Den gamla sam­manplöjningen av små tegar hade medfört att matjorden hamnade som en rygg mitt på tegen. All åker togs nu i intensivare bruk och den enskilde bonden kunde själv experimentera med växtföljder osv.Laga skiftet innebar alltså enorma förbättringar för Vibyggerå och övriga landet.

Vi vet med ganska stor säkerhet hur många kor bönderna i Viibyggerå hade i äldre tider, för varje bonde skulle år­ligen ge sin sockenpräst ett lispund smör av varje mjölkko och ett halvt lispund av varje gallko. Medan skatten ut­gick till staten lämnade prästen uppgifter om antalet kor i tiondelängderna eller i speciella kotalslängder. Under 1500-talets senare del ansågs det normalt med en ko på varje tunna utsäde. Denna norm användes ända fram.till 1700-talet. Det fick som följd att antalet kor endast ök­ade med några få procent under dessa år. Man hade genom­snittligt mycket små besättningar, det vanliga var att en bonde ägde fem till sex kor. Vinterfodret för korna var hö och halm, men eftersom man hellre satsade jorden på spannmål istället för föda till djuren så måste ängens hö­skörd och sommarens skogsbete varit betydande för boskaps­ skötseln. Ofta hade man fler betesdjur än man kunde vinter­ föda, trots höstslakt räckte vanligen inte fodret till utan man tvingades skava bark som torkades och maldes till nödfoder på vintrarna. Till detta kom också att hästarna som på Gustav Vasas tid började dominera som dragdjur i Vibyggerå, fick det bästa fodret. Svältfodringen och de trånga och mörka ladugårdarna var anledningen till att många djur var sjuka och gav ytterst lite mjölk.

I början av 1800-talet skedde dock en relativt stark ök­ ning av antalet djur i Vibyggerå. Vissa bönder börjar sat­ sa mer på djurhållning och ha detta som huvudnäring. Om t.ex. deras åkrar hade för dålig jord för odling av spann­ mål så kunde man satsa på djurhållning istället. Man börj­ade även inse att välgödda och välskötta djur ökade avkast­ ningen. I slutet av 1800-talet började man med avel och kraftfoder, detta ökade avkastningen ytterligare.

Detta var en sammanfattning om hur utvecklingen av jordbruket i Vibyggerå har sett ut mellan ca 1500 tal fram till 1900 talets början, som vi alla vet har det under de senaste 100 åren skett en otrolig utveckling av jordbruket men det kommer vi inte att gå in på här och nu.

Om man inte känner till det förflutna, förstår man inte nutiden och är inte lämpad att forma framtiden.Simone Weil

Fisket

Överallt där människor bosatt sig kan man se att först börjat med kusterna och sedan dragit sig in åt landet, så även i Vibyggerå. För kustbefolkningen har fisket alltid varit en viktig näringsgren, även ur nationalekonomisk synvinkel har fisket varit viktigt. Fisket har ända sedan byteshandelns tid varit ett viktigt skatteobjekt, från 1500-talet finns förteckningar om hur stora mängder fisk befolkningen i ett fiskeområde skulle betala in till staten. Som ett exempel kan man se att Sunds befolkning skulle lämna en tunna krampstor strömming årligen som skatt till staten.

De fiskevatten som varje by förfogade över var noggrant angivna i särskilda fiskevattenlängder, för bönderna i Vibyggerås kustbyar bestod fiskerätterna mestadels i havsfiske och i enstaka fall även åfiske. Insjöfisket och fisket i bäckar och åar var mestadels fördelade till byarna i de inre delarna av Vibyggerå. Det var dock inte alla som fick lov att fiska, rätten till fiske hade nämligen endast de jordägande bönderna som betalade skatt. Torpare, drängar och andra som inte ägde någon egen jord fick fråga om lov hos skattebonden där de kunde få arrendera en fiskerätt.

Havsfisket har varit en betydande försörjningsgren för befolkningen i kustbyggderna, speciellt i Vibyggerå. I byarna Docksta, Sjöland, Näs, Germesta, Käxed, Sund m.fl. har ofta fisket varit bybornas huvudsakliga yrke och sysselsättning. Fångstredskapen tillverkade fiskarna själva och de var ofta av mycket enkelt slag. Även båtarna var egentillverkade och enkla, men trots det mycket stabila. Man seglade eller rodde till fångstplatserna, där ankrade man sedan fast sig och sov över i båtarna under fångstnätterna. Den fisk som otvivelaktigt betytt mest för fiskarna i Vibyggerå är strömmingen, den har man kunnat fiska i princip året runt. Givetvis har även andra sorter fiskats som t.ex. lax öring och sik men strömmingen har trots allt varit den viktigaste fisken för fisket. De allra första fångstmetoderna som användes med nätliknande fångstredskap i våra kusttrakter var det så kallade notfisket. Denna metod används även idag, men numera oftast under begreppet ”en exotisk naturupplevelse”. Näten som användes var tillverkade av det finaste lingarn, av detta tillverkades ett ca 35-50m långt, kraftigt nät som på mitten var 4-5m djupt. I ändarna som inte var mer än ca 1m djupt fästes långa rep. När man fiskade med not samlades ett fiskarlag, byalag, eller liknande. Från en båt lades noten ner i vattnet, en del av fiskarna stannade i land. Man drog sedan ut repet som fiskarna i land höll i uti sin fulla längd. Noten lades sedan i en båge och sedan rodde man i land med det andra långa repet, de stod då ca 50- 75 m ifrån varandra. Man halade sedan in noten mot stranden och samtidigt också närmade sig varandra. I slutskedet hade notdragarna kommit tillsammans och när man drog in hela noten mot stranden hade all fisk som fanns innanför det bågformade området fångats.

I slutet av 1800-talet började man allt mer övergå till att fiska strömming medhjälp av strömmingsnät och strömmingsstötar. Dessa strömmingsstötar användes när man fiskade på djupare vatten, ofta på 50- 100 m djup. Efter hand började man med att variera fångstdjupen, man hängde upp näten i långa linor vars ändar ankrades fast i stora stenar. I dessa linor knöt man kortare linor vars ände var försedd med en lagom stor trä klabb som fick flyta på vattenytan. Genom att göra dessa flöteslinor olika långa så kunde man bestämma på vilket djup näten skulle ligga på.

Industri & Skogsbruk

Den industriella revolutionen har mycket snabbt förändrat många människors liv i den västerländska kulturen, det finns inget som kan jämföras med detta i den tidigare historian. Den började i England på 1700-talet och spred sig också tillslut till Sverige, men inte förrän på 1800-talet. Industrin fick då en explosionsartad utveckling i och med sågverkens snabba expansion på 1850-talet. Det skedde hela tiden en expansion av sågverken fram till första världskrigets utbrott, då stannade det upp. Om vi tittar på Vibyggerå så ser vi att den enda industrin som var något att räkna med var just skogsindustrin.

Under den förindustriella tiden som varade fram till mitten av 1800-talet, dominerade jordbruksfaktorn stort, ända in på 1870-talet så hade hela 70 % av den svenska befolkningen något inom jordbruket sim sin inkomstkälla. Det är därför ganska naturligt att den första industrin var starkt anknuten till jordbruket, i Vibyggerås landsända var det vanligen såg- och mjölkvarnar som var den första typen av industri som kom fram.

De första sågkvarnarna av betydelse för Vibyggerå var den som startades 1573 i Skortsjö i Mo, Och den som året efter startades i Lästa, Ytterlännes. Bönderna i Vibyggerå blev ålagda att som ”hjälp” leverera stockar till Skortsjö. Vi får gå fram till 1754 innan vi kan finna något nämnt om kvarnar eller sågar i vår socken. Det finns nämnt i en källa om Bergs och Kexeds såg, men troligen var det endast en såg för husbehov, då fick man inte sälja virket till andra, om man var tvungen att köpa virka så fick man åka till grann socknen Ullånger. Där fanns det en såg vid Tvärån som hade tillstån att sälja virke till andra. Den första sågen i Vibyggerå med någon ekonomisk betydelse va den i Gålsjönäs, det var magistern Fredrik Hofverberg som 1790 ansökte om att få bygga en såg på hans hemman. Gålsjönäs skulle bli den enda sågen av någon betydelse när det gäller försäljning av virke ända fram till 1850-talet. Förutom de uppräknade sågarna så fanns det ganska många kvarnar i Vibyggerå, närmare bestämt 82 stycken, dessa nämns dock inte i några skrifter förrän på 1820-talet eftersom man fram till dess inte förde några anteckningar om kvarnar.

Förr saknade skogen nästan helt värde, det enda den användes till var som nyttovirke och ved, ett exempel på detta var att man oftast lät den skog man fällde vid svedjebruk brännas på plats. Det virke man behövde högg man så nära bebyggelsen som möjligt och det virke som forslades till de få sågkvarnarna höggs i första hand närmast anläggningarna eller intill de vattendrag som sågarna låg vid så att de enkelt kunde flottas ner till sågarna. Se sågar som hade någon ekonomisk betydelse låg nästan uteslutande vid kusterna, detta just på grund flottningens möjlighet till billiga transporter.

Detta fick till följd att skogen närmast bebyggelsen ofta var hårt tillbakadragen medan skogen längre bort var som urskog, eftersom den inte hade något värde så vårdades den därefter. I och med skogens ökande värde i början av 1800-talet så ändrades dock detta och myndigheternas intresse för skogens utnyttjande och vård vaknade till liv på allvar. På Kungliga Majestäts begäran avlämnar landshövdingen i sin femårsrapport 1844 för första gången en redogörelse över länets skogar och dess skötsel. Han framhåller där den usla skogshållningen och inleder en över 20 års lång kamp om att få en skogsbetjäning tilldelad, han hävdade att om inget hände skulle den värdefulla skogen snart ta slut.

Under många riksdagar debatterades det gamla regleringssystemet livligt, inte minst då skogsbrukets område togs upp. 1842 så tog man också bort det de tidigare gällande reglerna i sändningsrätten med några mindre undantag. Detta gjorde man för att möta den ökande efterfrågan från bland annat England, som samma år upphävt de system som tidigare gav de nordamerikanska kolonierna stora fördelar i sin handel med England. Till en början började man utnyttja de Värmländska och mellansvenska skogarna eftersom de hade en mer fördelaktig geografisk placering i jämförelse med de Norrländska skogarna, men i och med att transportkostnaderna minskade (Sverige var på den tiden en stormakt och föregångare inom sjöfarten och hade näste efter England den största ångfartygsflottan i världen.) och efterfrågan ökade så började även trävaruhanteringen längs Norrlandskusten att öka i betydelse. Detta började också märkas i Vibyggerå på 1850-talet, då hade den tidigare nämnda sågen vid Gålsjönäs förlorat sin betydelse. Detta berodde på att den tappat sin särställning i och med att det tidigare regleringssystemet slopades. Detta system hade både hindrat att konkurrerande sågar uppkommit men även hindrat att andra avsalusågar att utveckla sig och växa. Gålsjönäs såg hade under denna tid inte behövt utveckla sig utan var omodern och detta gjorde att sågen blev allt mindre för att till slut helt läggas ner.

De sågar som konkurrerade ut Gålsjönäs såg, husbehovssågarna som var ägda av byalag och bönder, blev själva ganska snart på efterkälken. Det var de små sågarna som kunde växa upp i skydd av de sista bestämmelserna i det gamla systemet, man fick bygga och sälja sina produkter från dessa utan tillståndsgivning förutsatt att man sågade timret från sin egen skog. Denna bestämmelse försvann 1862 och detta innebar att det blev fritt fram för den nya tidens män, de med kapital för större investeringar och drift. Ofta var det köpmän från städerna, men det fanns också lokala förmågor i Vibyggerå.

På grund av att hela skogsindustrin till stor del uppkom på grund av en stor efterfrågan så blev trävarubranschen mycket konjunkturkänslig. Under 1870-talet tar utvecklingen ytterligare ett steg framåt, den effektivare ångsågen blev intressantare för de satsande företagarna och de gamla vattensågarna blev sålda till de allt mer penningstarka bönderna (pga skogsförsäljningen). De nya konkurrerande ångsågarna hade gjort att vinsten för vattensågarna hade minskat, de blev helt enkelt längre de attraktiva investeringsobjekten som de en gång var, utan såldes relativt billigt till bönderna. Bönderna som förutom en billig husbehovs sågning, också fick vara med att tjäna pengar på sina sågar en tid.

Efter en stark expansion i världsekonomin på 1850- och 1860-talen, kommer en kris 1873, det prisfall som blev konsekvenserna av krisen kom att påverka utvecklingen en lång tid framåt. Någon riktig prisstegring blev det inte förrän 1895, återhämtningen volymmässigt från botten åren i början av 1880-talet är dock snabbare i Vibyggerå än i näringen i stort. I Vibyggerå återfås den maximala produktionen redan i början av 1890talet och därefter så är utvecklingen i stort sett jämn. Både de stora vattensågverken och Meja ångsåg i Ullånger socken kände av krisen ganska hårt medan de mindre sågarna i stort sett sågade samma kvantitet genom hela krisen. Dessa sågar ägdes av bönder eller byalag och utgjorde en stor del av deras binäring till jordbruket. Man sågade under den tid då bäckarnas och åarnas vatten tillgång var riklig. Med tiden blev det närmast en tradition att såga timmer under den tiden.

Årtiondena före och i en viss mån även efter sekelskiftet köptes stora delar av den bondeägda skogen upp av enskilda eller bolag, mindre företag köptes av större och skogarna blev stora rationella brukningsenheter. Detta lyckades dock skogarna i Vibyggerå undkomma, det fanns t.ex. inga bolagsägda skogar i Vibyggerå förrän 1895. 1905 uppgår det sammanlagda taxeringsvärdet för bolagsägd skog i Vibyggerå till endast 4 %. Den relativt låga andelen bolagsägd skog i Vibyggerå beror på flera orsaker, för det första kan vi räkna med en viss eftersläpning i början av industrialiseringen, Ådalen ligger något före. Därför var bönderna i Vibyggerå mer medvetna om skogens värde, när nu köpintresset sträckte sig längre bort från Ådalen. En något vilande företagsledande klass fanns i viss mån redan på orten, den reagerade snabbt när de märkte en ökad efterfrågan. Bolagen kunde inte heller pressa priserna lika lågt som på andra håll. Anledningen till detta var att bönderna här kunde köra fram virket från skogen med häst, och därför var man inte beroende av vattendragen. Den största delen av den bolagsägda skogen i Vibyggerå kom från det lilla industri imperium som 0 Westin byggt upp, men måste sälja.

För att den här utvecklingen av industrin som spred sig som ringar på vatten runt de större städerna skulle vara möjlig måste även samhället i stort förändras. Man måste ha tillgång till post, bank, telegraf och tidningar (TV, radio, telefon och Internet är en förlängning av detta) för att kunna göra affärer med övriga landet och världen. För att få arbetskraft var man tvungen att få människorna att tänka om i en rad grundläggande områden och detta var inte alltid helt enkelt i ett samhälle där nästan alla är inriktad på jordbruks produktion. Man var även tvungen att skapa ett transportsystem, som kunde svälja stora kvantiteter timmer.

En viss del av den så kallade infrastrukturen fanns redan i Vibyggerå vid industrialiseringens början, bank och post hade fungerat ett tag och det fanns en lång tradition av en fungerande och relativt hederlig administration. Men det andra, utvecklingen av ett fungerande transportsystem, utbildning och förflyttning av arbetskraft från jordbruket till industrin, en kraftig utbyggnad av administrations och informationsapparaterna osv, allt detta var man tvungen att bygga upp från grunden och det klarades också av på en mycket kort tid i Vibyggerå.

Hur gick det då för industrin i Vibyggerå fram till idag? Den gamla sågverksindustrin försvann med tiden, det var bara sågen i Dynäsfors som överlevde 1980-talet, det var den största av sågarna i Vibyggerå. Den flyttades dock ner till Docksta med tanke på utvecklingsmöjligheter, bostäder till arbetarna och de minskande transportkostnaderna som blev följden av att man fick utlastningskajen direkt vid brädgården nere i Docksta. Den fick eldrift och en modernare teknik. Den togs i bruk under 1930-talets senare del och hade ett 30-tal anställda. Under de senare åren skedde transporterna av timret med lastbilar, och 60-70% av virket exporterades. Efter en brand i mitten av 1980-talet byggdes ett nygg såghus upp och man fick åter igång ruliansen i sågverket, efter några år gjordes ett ägarbyte och efter detta började affärerna gå sämre och tillslut gick verksamheten i konkurs.Så av den gamla sågverksindustrin finns det idag ingenting kvar.

En annan industri som finns i Docksta är Docksta varvet. Det startades 1907 av fiskarpojken Nils Sundin. Det blev snabbt en industri som fick ett mycket gott rykte. 1962 tog sonen Karl Sundin över varvet och drev det till sin bortgång 1975, då hans son Karl-Anders tog över varvet. Några år senare blev även brodern Torsten delägare i företaget. Varvet har haft en mängd beställningar av båtar från tullverket, marinen och bilfärjor till vägverket. Mest känd har kanske varvet blivit för den omtalade ”Stridsbåt 90” som den svenska marinen gjorde en beställning på i slutet av 80-talet. Båten var en mycket avancerad båt som hade en helt ny typ av driv- och styrsystem. Det är inte propellrar och roder som används utan vattenjetstrålar som driver och styr båten. Stridsbåt 90 har även beställts av den Norska marinen och en rad andra funktioner som polis och tullverk runt om i världen. Även beställningar av lotsbåtar till Danmark har varvet bland beställningarna.

Sedan har vi Docksta Skofabrik som startades 1947 och flyttade till de nuvarande lokalerna 1965. Man specialiseradesig redan från början på grövre skor, utomhusskor och arbetsskor. Även stora mängder skidpjäxor har tillverkats under åren. Dessutom har Docksta skofabrik tillverkat skor till de värnpliktiga inom armén. Skofabriken tvingades lägga ner fabriken hösten 1991 och säga upp de 100-talet anställda, men genom ansträngningar av lokalbefolkningen och ett nybildat bolag som innevånarna i bygden drev så kunde man återuppta skotillverkningen våren 1992. Dock med en ganska kraftigt reducerad personalstyrka, skofabriken drivs nu återigen av familjen Köningson och till vår allas förtjusning kan vi fortfarande vandra omkring i ett par äkta ”Docksta slippers”.

Handeln

För att industrisamhället skulle kunna fungera behövdes även en handel eftersom man inte längre producerade egna produkter utan istället fick man pengar som användes för att köpa de varor man behövde. Förr i tiden var skillnaden mellan handel och hantverk inte stor, en hantverkare var också handelsman för de sålde själv sina produkter. Dessa bedrev sin näring i städerna och detta var nödvändigt för städernas bestånd. Utanför städerna skulle bara lantmannanäringar få bedrivas, detta förbud mot landsköp (handel utanför städerna) går tillbaka till Magnus Ladulås tid i slutet av 1200-talet. Handel med egen avel och egna uppköp var tillåten men inte återförsäljning, dvs. affärer var inte tillåtna utan man fick försöka sälja sina produkter själv. Denna priveligering av stadshandeln var ett försök till att organisera och rationalisera inrikeshandeln, dessutom var det ett försök att få den inhemska handeln att hävda sig gentemot handelsintressen från utlandet.

Utanför städerna var det endast på marknaderna som städernas köpmän fick handla med lantbefolkningen, naturligtvis kunde även byteshandel ske. En bonde fick en tunna huvudlös strömming av en fiskare som i gengäld fick två tunnor korn, problemet med detta var att man producerade ungefär samma saker i samma område och därför blev det så att man inte kunde få avsättning för allt. Överskottet måste bytas eller säljas till befolkningen i städerna.

De varor som såldes eller byttes från Vibyggerå var framförallt smör, kött, villebråd, strömming, linnelärft (linneväv) och det man bytte till sig var salt, kryddor och tobak.

Oftast gav inte den närmaste staden de bästa priserna och därför gav man sig iväg på långa resor för att få bättre betalt för sina varor.

Ifrån Vibyggerå gick det många s.k. sörkörarresor till Gävle, Uppsala och Stockholm. Varje sörkörarresa avsåg både försäljning och inköp, ofta hade också den s.k. körkarlen med sig varor även från grannarna. Några enorma lass kunde det dock inte bli tal om, eftersom hästarna var småväxta och klena och vägarna hade inte någon hög standard, det var närmare stigar än vägar man färdades på. En sådan här resa tog mer än en månad och då tänker vi kanske idag att kostnaderna för resan skulle bli mer än vad man tjänade på dessa resor. Men det var små omkostnader, logi betalades med spillhö och gödsel från hästarna till de s.k. färdstugorna och vägstallarna. Dessutom gjordes resorna under vintern när husbondens arbete inte behövdes hemma på gården. Detta sörkörande tog slut när skogens värde började stiga och bönderna tjänade mer på att stanna hemma och arbeta i skogen. En annan anledning till att sörkörandet upphörde var att statsmakterna började släppa på reglerna kring lanthandelsförbudet.

Ar 1780 släpptes spannmålshandeln fri, och 1815 även matvaruhandeln, det tog däremot ända fram till 1864 innan man helt slopade näringstvånget och handelsbodar fick öppnas var som helst. Innan dess ordnades landsbygdens inköp till en del av sörkörarna, en ännu större betydelse hade marknaderna där man möttes för att byta varor. Marknader har förekommit sedan medeltiden och fortfarande så finns dessa marknader ett exempel på detta är den marknad som ordnas under ”Docksta dagarna” varje år genom byn . Enligt sägnen skulle marknad ha hållits i Vibyggerå redan för mer än 500 år sedan. Marknadsdagarna var högtidsdagar som man långt i förväg planerade för. Den dagen hade tjänstefolket ledigt, man passade på att avtala om nya tjänster, man ”bytte ringar” eller så nöjde man sig med att ta kontakt med ungdomen från andra trakter.

Men som nämndes tidigare så blev lanthandelsförbudet borttaget och den första lanthandel boden i Vibyggerå ”Docksta boa” öppnades, den ägdes först av Per Daniel Hörnfeldt som senare överlät den till sonen Abraham. Den senare var Dockstas okrönte kung, förutom handelsboden så ägde han även gästgiveriet som byggdes 1800 och som fortfarande ägs av den Hörnfeldtska släkten. ”Docksta boa” övertogs senare av Arvid Hörnfeldt som byggde ny butikslokal, den nuvarande lokalen för Docksta Järns lager, den ersattes av den Ica-affär som nu finns 1939. I början av 1900-talet startades en rad butiker i socknen t.ex. i Sjöland fanns det hela 3 st. affärer som alla nu är nedlagda.

Men nu skall vi tillbaks till Dockstaboas tid med Nils Abraham Hörnfeldt som ägare, då såg affären ut så här.

Det har berättats många historier om ”Nicke” som han kallades, han var ungkarl och det sägs att han var något av ett original. Man kunde ofta se honom sitta inne på kontoret med en cigarett i mungipan, ibland kom han ut i affären och pratade lite med kunderna. Han hade ryktet om sig att var en mycket snäll och sympatisk människa, det berättas att när hans syster, mamsel Karin skickade ut honom för att se till att drängarna arbetade ordentligt, så stannade han bakom en hessja och gick sedan in igen utan att ha kollat drängarna. Hade fisket slagit fel för fiskarna i byn kunde de gå in till patron på kontoret i ”boa” och prata lite fiske med honom, då kunde det hända att de kunde få förlängd nådatid på årskrediten eftersom patron hade ett stort interesse för fiske.

Man klarade sina årskrediter med strömmings- eller vedleveranser eller vad hustrun spunnit och vävt eller fått fram från ladugården av ägg och smör. Ända fram till 1930-talet var den huvudsakliga handeln i Vibyggerå var kredithandel, som avskrevs med gårdens produkter. Det berättas om en episod om torparen som just betalat sin sista skuld. Stolt berättade han ”Nu kan jag gå stångrätt genom Docksta”.

Docksta boa var inte bara en handelsbod utan också postkontor, Nicke var även ombud för Sparbanken i Härnösand. Docksta boa var dessutom bygdens samlingspunkt och ville man höra lite lokala nyheter eller skandaler var det bara att gå ner på boa och höra på lite skvaller. Precis som man idag gör nere på Docksta Hallen.

Skolan

1842 så införs en folkskolestadga i Sverige, detta för att ”höja invånarandan och bokbildningen och inordna arbetarklassen i samhället”. 1843 får Vibyggerå en påminnelse om folkskolans inrättande men folkskolan betraktades som något nytt, onödigt och en svårlöst fråga av sockenmännen. Svårigheterna var i första hand de ekonomiska, det skulle bli dyrt att skaffa skolhus, lärare osv. Även föräldrarna såg detta som något betungande, de tyckte inte om det tvång som en skola innebär utan föredrog istället den gamla undervisningen som hölls av föräldrarna själva och med lite hjälp av prästen. Undervisningen i hemmen var ofta ganska spartansk, man lärde barnen att hjälpligt läsa och skriva, den största delen av undervisningen gick åt till inlärning av kunskaper inom kristendomen. Eftersom det nu inte fanns någon vilja att införa en folkskola, så struntade helt enkelt Vibyggerå socken i att införa folkskolan, det skulle nu visa sig att det inte var så lätt att slippa undan, redan nästa år 1844 kommer en ny påminnelse och nu med en allvarligare ton. Nu tvingades man besluta i sockenstämman att folkskola även ska införas i Vibyggerå, man utger dock ingen tidpunkt för folkskolans införande.

Men så 1848 får Vibyggerå sin första skola, där skulle över 200 skolpliktiga elever gå, något som var helt omögligt. De första åren dar det dock inga problem med utrymmen för man räknade med att endast 20% av barnen besökte skolan någo­ lunda regelbundet.

Vad lärde man sig då i denna skola? Ja, de viktigaste ämn­ena var kristendom och naturligtvis skrivning och läsning, en skoldag såg ut ungefär så här:
Klockan 9 varje morgon börjades skoldagen med psalmsång och bön, därefter följde ett förhör av katekesläxan för de äldre barnen, allt läst­ es utantill. Sedan följde en lektion i kristendom där alla barnen deltog. Följande lektion användes för läsning. Då utsåg läraren några duktiga elever som hjälplärare och de fick hjälpa de som var lite sämre. Sedan hade man en timmes luch mellan 12 och 13 och därefter fortsatte lektionerna med kristendom som absolut huvudämne. Det lilla matematik man hade var mekanisk och man använde räknetabeller. Även en viss undervisning i gymnastik, teckning och sång förekom, men det var en ytterst liten del av undervisningen. Hist­ oria, geografi och naturlära fanns upptagna i läroplanen, men troligen så undervisades aldrig detta till en början, dessa ämnen var nämligen inte alls omtyckta av föräldrarna, de ansågs inkräkta på kristendomens undervisning.

Resultaten i skolan blev inte vad man tänkt sig, de stora barnkullarna och de långa avstånden var de största orsak­ erna till misslyckandet, det var omöjligt för en ensam lärare att ge någon kvalité på undervisningen till alla barnen. Man hade ändå försökt åtgärda detta genom att dela sk­ olan i två avdelningar, ”mindre klassen och större klassen”, då gick man i skolan varannan dag som regel. Detta misslyckande bidrog till att missnöjet över skolan började dyka upp, man för­ sökte göra något åt detta genom att dela in Vibyggerå i tre stationer: ”Medlersta-, Westra- och Östra stationerna”. Mellan dessa flyttade sedan läraren runt i de olika stat­ ionerna, tillsammans med den fåtaliga undervisnings materialen, lokaler för undervisning hölls av roten (en del av en socken). För­ sök gjordes med turordning mellan gårdarna, men man tving­ ades sluta med detta system för lokalerna var inte lämpliga hos alla gårdar. Dessutom blev avståndena till skollokalen för olika. Tillslut tvingades man att börja hyra en lokal och detta stod församlingen för medan ved, städning och stjut­sar fortfarande blev rotens sak. Inte heller detta fungerade riktigt bra, men i brist på bättre fortsatte man med detta, att bygga skolhus tålde inte ekonomin. Det var dock inte problemet med lokaler som gjorde den här organisationen ohållbar utan de dåliga undervisningsresulltaten. Det enda som kunde avhjälpa detta var att anställa en lärare till. Det var dock inte så lätt för pastorn och folkskoleinspek­ tören att övertyga sockenmännen att en utökning av lärar­antalet var nödvändigt.

Men så 1886 får Vibyggerå sin andra lärartjänst, men först efter en dom av Kungl. Maj:t. Distriktet delades nu in i fem rotar, där kyrkoroten sammanställdes med Skoved och Nyland, Markom och Käxed bildade underlaget för den mindre och flyttande skolan.

Kyrkoroten – Skoved

Kyrkoroten
1/9-15/12 2 avd varannan dag
15/1-3/4 vardagsläsning
4/4-15/6 2 avd varannan dag

Den mindre flyttande skolan

Nyland
2/9-9/11
30/11-23/12, 15/1-12/3

Käxed
13/3-2/6

Vardagsläsning vid samtliga skolor

Så här såg skolåret ut i de båda skolorna 1886.

Några år senare ändrades roteindelningen en aning men i stort såg det likadant ut fram till 1909. Då skedde några förändringar som var betydelsefulla, i kyrkoroten, Nyland, Skoved och Käxed inrättades fasta skolor, den sistnämnda dock som mindre folkskola, alla hade varannandagsläsning. Markom sammanslås med den nyinrättade fjällroten. Ända fram till nu hade man strävat att få ”skolan till eleverna”, men efter 1919 så blev det tvärt om, ”eleverna till skolan”. Då började en centralisering av skolan. Bil och busstra­fiken hade kommit igång och visat sig fungera bra, de allt mindre barnaskarorna var den avgörande faktorerna till var­för centraliseringen kom igång. Detta innebar att skolorna fick bättre lokaler, skolorna blev bättre utrustade och fick fler lärare på varje skola. Centraliseringen fick även negativa effekter, den t.ex. ut­armade bygden genom att skolan togs bort, den hade under långa tider varit samlingsplatsen för rotens religiösa och kulturella liv. Trots detta blev skolornas antal allt färre och färre och 1961 drogs den sista skolan in, det var skolan i Nyland som då lades ner och efter det blev sko­lan i Docksta den enda i hela Vibyggerå, den byggdes för övrigt 1948 och togs i bruk 1950.

I början av 2000-talet lades ett förslag i Kramfors kommun som skulle innebära att Docksta skolan skulle försvinna och Dockstas barn vara tvungna att åka till Ullånger för att gå i skola. Detta fick hela bygden att rasa och en enorm uppslutning bland Dockstas invånare föreningar och företag gjorde att man kunde lämna in ett förslag till kommunen som gjorde att skolan istället renoverades och kunde ”återinvigas” i årsskiftet 05-06.

Dock stötte skolan på ytterligare bekymmer 2012 då kommunen beslutade att lägga ner skolan tillsammans med två andra skolor i kommunen, Torrom och Lugnvik blev också av med sina skolor. Dock skapades omgående en heroisk insats för att rädda kvar skolan i bygden och redan till hösten 2013 kunde de första eleverna kliva in i en nyöppnad friskola som helt enkelt tog över skolverksamheten när kommunen valde att lägga ner sin verksamhet. Idag går ca 60 barn från årskurs 1-6 i Docksta Friskola och här kan du läsa mer om den.

Kyrkorna

I Vibyggerå församling finns det två kyrkor en äldre som vid 1800-talets slut ersattes av en nyare och större kyrka.
Vibyggerås första kyrka kan man inte med säkerhet säga när den byggdes. Byggnadsstilen gör dock en datering till den senare delen av 1200-talet eller början av 1300-talet trolig, olika dokument styrker också det antagandet. 1314 var Vibyggerå eget pastorat men i mitten av 1300-talet blev Vibyggerå annex under Nordingrå. Anledningen till detta var troligen att befolkningen minskade så kraftigt i och med att digerdöden drog fram över Sverige så det omöjliggjorde en så liten församling. Man vet ganska lite om kyrkans historia fram till 1700-talet, men man vet i alla fall att i slutet av 1600-talet så behövde kyrkan en renovering, denna renovering kunde dock inte bli möjlig förrän på 1730-talet pga de dåliga tiderna.

Det ändrades lite då och då i kyrkan under tidens lopp, bland annat efter reparationerna när den togs i bruk i­gen efter den nya kyrkans brand. Den har dock efter rest­aureringar på 1930 och 1980-talet fått tillbaka sitt utseende från 1700-talet. Detta har gjort det möjligt att låta kyrkan stå öppen för allmänheten på somrarna.

Gamla Kyrkan

Gamla Kyrkan

I mitten av 1800-talet så började den gamla kyrkan bli för liten, 1865 hade församlingen en befolkning på 2028 per­soner och speciellt vid stora helger så som vid jul och påsk blev den gamla kyrkan väldigt trång. 1870 beslutades det att en ny kyrka skulle börja byggas på våren 1871 och två och ett halvt år senare nämligen 19 oktober 1873 samlades församlingsborna för första gången till gudstjänst i den nya kyrkan. Dock skedde inte den officiella invign­ingen förrän 1875 av biskop A.F. Beckman, som i sitt in­vigningstal berömmer kyrkans läge.

Kyrkan var kostnadsberäknad till 60 000 kronor, men sluträkningen kom att hamna på omkring 100 000 kronor istället. Räknar man om detta till dagens penningvärde så blir det en ansenlig summa, enbart arbetarnas löner skulle ha varit 48.224.000:- omräknat med en lön på 200:- i timmen. 1909 genomgår den nya kyrkan en första välbehövlig renovering främst inomhus.

Den 12 juli 1916 var en varm och solig dag, kvällen blev lika vacker, man brukar prata om ”blixt från en klar himmel” och detta var precis vad som hände denna kväll. En mycket kraftig blixt slog ner i kyrkans torn och nästan omgående började en smal rökstrimma tränga ut från spiran. Folk sprang upp till utkiksplatsen under spiran men man stegen man hade tagit med sig upp var obrukbar och man kom därför inte upp i spiran.

Under tiden brinner det allt mer i spiran och röken tätnar. Man försökte nu spruta vatten med en kraftig spruta upp mot spiran men även detta utan att lyckas. Räddningsarbetet inne i kyrkan hade nu påbörjats, orgel­piporna plockades ner och bärs ut med ledning av orgel­byggaren P. Viberg, kyrkvärdarna tar hand om kyrksilvret, arkivet och ljuskronorna. Tyvärr kunde man inte komma upp till kyrkvinden där gamla inventarier från den gamla kyrkan förvarades. Nu hade elden i spiran ökat och till slut så faller spiran, olyckligtvis faller den inte utåt utan rakt över långskeppet och nu gick det hela ganska fort. Branden får ett häftigt förlopp och man kan inget göra, hela kyrkan totalförstördes så när som på murarna som står kvar som rykande svarta skelett delar. Den 23 juli hölls den första kyrkostämman efter branden. Tydligen ansågs återuppbyggandet så självklart att något beslut om detta inte behövdes. Man ville ha kyrkan rest­aurerad som den var före 1909.
Bänkarna skulle dock göras bekvämare med mer tillbakalutande ryggstöd och bredare sittbräda. Man kopierade ritningarna från kyrkans nybyggnation 1871, dock med en större förändring. Man förändrade koret genom att sakristian nybyggdes på den norra sidan blev den möjligt att flytta altaret längre bakåt mot korväggen, dock inte direkt mot denna vägg utan man lämnade ca en meter bred passage mellan väggen och altaret. Därmed blev altaret tillgängligt från baksidan genom en dörr. Därinne förvarades en stor del av kyrkans arkiv. Den första gudstjänsten efter branden kunde man hålla den 18 maj 1919.
När den nya kyrkan brunnit ner så behövdes en ny gudstjänstlokal och därför började man använda den gamla kyrkan igen efter att den genomgått en renovering eftersom när den nya kyrkan blev klar och började användas så glömdes den gamla bort och man lät den förfalla. Dock kom den till väl pass nu och efter dessa renoveringar användes den under de tre år renoveringen av den nya eldhärjade kyrkan tog att slutföra.

Bostäderna

I Vibyggerå församling finns det två kyrkor en äldre som vid 1800-talets slut ersattes av en nyare och större kyrka.
Vibyggerås första kyrka kan man inte med säkerhet säga när den byggdes. Byggnadsstilen gör dock en datering till den senare delen av 1200-talet eller början av 1300-talet trolig, olika dokument styrker också det antagandet. 1314 var Vibyggerå eget pastorat men i mitten av 1300-talet blev Vibyggerå annex under Nordingrå. Anledningen till detta var troligen att befolkningen minskade så kraftigt i och med att digerdöden drog fram över Sverige så det omögliggjorde en så liten församling. Man vet ganska lite om kyrkans historia fram till 1700-talet, men man vet i alla fall att i slutet av 1600-talet så behövde kyrkan en renovering, denna renovering kunde dock inte bli möjlig förrän på 1730-talet pga de dåliga tiderna.

Det ändrades lite då och då i kyrkan under tidens lopp, bland annat efter reperationerna när den togs i bruk i­gen efter den nya kyrkans brand. Den har dock efter rest­aureringar på 1930 och 1980-talet fått tillbaka sitt utseende från 1700-talet. Detta har gjort det möjligt att låta kyrkan stå öppen för allmänheten på sommrarna. Här kan du se fler bilder på kyrkan.

I mitten av 1800-talet så började den gamla kyrkan bli för liten, 1865 hade församlingen en befolkning på 2028 per­soner och speciellt vid stora helger så som vid jul och påsk blev den gamla kyrkan väldigt trång. 1870 beslutades det att en ny kyrka skulle börja byggas på våren 1871 och två och ett halvt år senare nämligen 19 oktober 1873 samlades församlingsborna för första gången till gudstjänst i den nya kyrkan. Dock skedde inte den officiella invign­ingen förrän 1875 av biskop A.F. Beckman, som i sitt in­vigningstal berömmer kyrkans läge.
Kyrkan var kostnadsberäknad till 60 000 kronor, men sluträkningen kom att hamna på omkring 100 000 kronor istället. Räknar man om detta till dagens penningvärde så blir det en ansenlig summa, enbart arbetarnas löner skulle ha varit 30 140 000:- omräknat med en lön på 125:- i timmen. 1909 genomgår den nya kyrkan en första välbehövlig renovering främst inomhus.

Den 12 juli 1916 var en varm och solig dag, kvällen blev lika vacker, man brukar prata om ”blixt från en klar himmel” och detta var precis vad som hände denna kväll. En mycket kraftig blixt slog ner i kyrkans torn och nästan omgående började en smal rökstrimma tränga ut från spiran. Folk sprang upp till utkiksplatsen under spiran men man stegen man hade tagit med sig upp var obrukbar och man kom därför inte upp i spiran.

Under tiden brinner det allt mer i spiran och röken tätnar. Man försökte nu spruta vatten med en kraftig spruta upp mot spiran men även detta utan att lyckas. Räddningsarbetet inne i kyrkan hade nu påbörjats, orgel­piporna plockades ner och bärs ut med ledning av orgel­byggaren P. Viberg, kyrkvärdarna tar hand om kyrksilvret, arkivet och ljuskronorna. Tyvärr kunde man inte komma upp till kyrkvinden där gamla inventarier från den gamla kyrkan förvarades. Nu hade elden i spiran ökat och till slut så faller spiran, olyckligtvis faller den inte utåt utan rakt över långskeppet och nu gick det hela ganska fort. Branden får ett häftigt förlopp och man kan inget göra, hela kyrkan totalförstördes så när som på murarna som står kvar som rykande svarta skelett delar. Den 23 juli hölls den första kyrkostämman efter branden. Tydligen ansågs återuppbyggandet så självklart att något beslut om detta inte behövdes. Man ville ha kyrkan rest­aurerad som den var före 1909.
Bänkarna skulle dock göras bekvämare med mer tillbakalutande ryggstöd och bredare sittbräda. Man kopierade ritningarna från kyrkans nybyggnation 1871, dock med en större förändring. Man förändrade koret genom att sakristian nybyggdes på den norra sidan blev den möjligt att flytta altaret längre bakåt mot korväggen, dock inte direkt mot denna vägg utan man lämnade ca en meter bred passage mellan väggen och altaret. Därmed blev altaret tillgängligt från baksidan genom en dörr. Därinne förvarades en stor del av kyrkans arkiv. Den första gudstjänsten efter branden kunde man hålla den 18 maj 1919.
När den nya kyrkan brunnit ner så behövdes en ny gudstjänstlokal och därför började man använda den gamla kyrkan igen efter att den genomgått en renovering eftersom när den nya kyrkan blev klar och började användas så glömdes den gamla bort och man lät den förfalla. Dock kom den till väl pass nu och efter dessa renoveringar användes den under de tre år renoveringen av den nya eldhärjade kyrkan tog att slutföra.